Cushings syndrom betyder att hundens kropp får för mycket kortisol under lång tid. Kortisol är kroppens eget stresshormon, och i lagom mängd är det livsnödvändigt. I för hög dos, dygnet runt, år efter år, bryter det gradvis ner muskler, hud och immunförsvar. De första tecknen brukar vara att hunden dricker och kissar betydligt mer än vanligt, blir hungrigare, får hängbuk och tappar päls på bålens sidor.
Tillståndet kallas också hyperadrenokorticism och drabbar framför allt medelålders och äldre hundar, ofta från sex års ålder. Förloppet är långsamt. Det är precis därför sjukdomen så ofta missas: förändringarna smyger sig på under månader och tolkas som normalt åldrande.
Kortisol i för hög dos, dygnet runt
Kortisol tillverkas i binjurarna, två små körtlar som sitter strax framför njurarna. Binjurarna arbetar inte på eget initiativ utan lyder under hypofysen, en ärtstor körtel på undersidan av hjärnan. Hypofysen skickar ut hormonet ACTH, och ACTH är signalen som säger åt binjurarna att producera kortisol.
Hos en frisk hund fungerar det som en termostat. Stiger kortisolet i blodet minskar hypofysen sin ACTH-produktion, och nivåerna sjunker tillbaka. Vid cushings syndrom är den återkopplingen satt ur spel. Antingen skickar hypofysen ut ACTH oavbrutet trots att kortisolet redan är högt, eller så tillverkar binjuren kortisol helt utan att bry sig om signalen uppifrån.
Samma uppdelning används inom humanmedicinen. Internetmedicin anger att ACTH-beroende former står för 70–80 procent av fallen hos människa och ACTH-oberoende för 20–30 procent. Hos hund är övervikten för den hypofysberoende varianten ännu tydligare.
Tre vägar till samma sjukdom
Den absolut vanligaste orsaken hos hund är en liten godartad tumör i hypofysen som producerar ACTH i överskott. Ungefär fyra av fem hundar med sjukdomen har den här formen. Tumören är oftast bara några millimeter stor och växer sällan så mycket att den trycker på hjärnan, men den räcker för att driva båda binjurarna till ständig överproduktion.
Den näst vanligaste orsaken är en tumör i själva binjuren. Då är det körteln som spårat ur, och hypofysen har tappat kontrollen över den. Binjuretumörer ses något oftare hos större hundraser och kan vara antingen godartade eller elakartade, vilket påverkar både behandlingsval och prognos.
Den tredje varianten är den enda som är helt orsakad av oss människor. Iatrogent cushings syndrom uppstår när en hund behandlats länge med kortison i tablettform, spruta eller till och med kraftigare hudsalvor. Kroppen får kortisonet utifrån, symtomen blir desamma, men binjurarna har i stället slutat producera eget kortisol. Behandlingen är därför den motsatta: långsam nedtrappning av kortisonet under veterinärs ledning. Att sluta tvärt kan utlösa en livshotande kris.
Symtomen börjar oftast vid vattenskålen
Ökad törst är det tecken som flest ägare lägger märke till först, och det brukar komma tillsammans med att hunden behöver ut på natten eller får olyckor inomhus efter år av perfekt rumsrenhet. Ofta kommer flera symtom samtidigt, men de utvecklas i olika takt.
- Kraftigt ökad törst och urinmängd
- Omättlig aptit, hunden börjar tigga och stjäla mat
- Hängbuk, som beror på försvagad bukmuskulatur och förstorad lever
- Symmetriskt håravfall på bålens sidor, medan huvud och ben behåller pälsen
- Tunn hud som får blåmärken lätt och läker långsamt
- Flåsning i vila, även när det är svalt
- Muskelsvaghet, hunden orkar inte hoppa upp i bilen längre
- Återkommande hud- och urinvägsinfektioner
En hund har sällan alla tecken. Kombinationen ökad törst, hängbuk och pälsförlust utan klåda är däremot så typisk att den bör leda till provtagning.
Så mäter du om hunden dricker onormalt mycket
Mät upp allt vatten hunden får under ett dygn och dra av det som finns kvar i skålen. En frisk hund dricker normalt runt 50 ml per kilo kroppsvikt och dygn. Över 100 ml per kilo och dygn räknas som onormalt hög vätskeintag och är alltid skäl att kontakta veterinär. En hund på 10 kg som dricker mer än en liter om dagen ligger alltså över gränsen.
Därför tar diagnosen cushings syndrom ofta lång tid
Problemet är inte att sjukdomen är svår att behandla när den väl hittats. Problemet är fördröjningen fram till dess.
Inom humanmedicinen är detta väl dokumenterat. En genomgång i Läkartidningen beskriver att det i Sverige tar i genomsnitt två år från första symtom till diagnos, och att patienterna hinner träffa ungefär fem olika läkare på vägen. Skälet är att symtomen var för sig är vanliga och ospecifika. Viktökning, trötthet och tunn hud pekar åt tio olika håll.
Hos hund tillkommer en försvårande faktor: ägaren har ingen som helst anledning att misstänka hormonsjukdom. En tioårig tax som dricker mer, blir tjockare om magen, flåsar och orkar mindre passar exakt in i bilden av en hund som bara blir gammal. Många väntar därför tills pälsen börjar försvinna innan de bokar tid, och då har processen pågått i över ett år.
Hur veterinären ställer diagnosen
Inget enskilt blodprov ger svaret. Utredningen sker i steg, och första steget är att titta på rutinprover. Vid cushings syndrom ses ofta kraftigt förhöjt ALP, ett leverenzym, tillsammans med utspädd urin och ibland förhöjt blodsocker.
Nästa steg är ett funktionstest, alltså ett prov som mäter hur binjurarna svarar på en påverkan. Det vanligaste är lågdos dexametasonhämningstest, där hunden får en liten dos kortisonliknande läkemedel och kortisolet mäts flera gånger under dagen. Hos en frisk hund sjunker kortisolet kraftigt. Hos en hund med sjukdomen gör det inte det, eller så studsar värdet tillbaka för tidigt. ACTH-stimuleringstest används också, framför allt när iatrogent cushings misstänks eller när behandlingen ska följas upp.
Att mäta kortisol i urin hemma kan användas för att sålla bort friska hundar, eftersom ett normalt värde i praktiken utesluter sjukdomen. Ett förhöjt värde bevisar däremot ingenting på egen hand, eftersom stress och andra sjukdomar också höjer kortisolet. Samma svaghet finns i humanvården, där dygnsurinprovets känslighet ligger runt 70–75 procent.
Ultraljud av buken avgör sedan vilken form det handlar om. Två jämnt förstorade binjurar talar för hypofysberoende sjukdom. En förstorad binjure och en förkrympt talar för binjuretumör, och den skillnaden styr hela behandlingsvalet.
Behandlingen kontrollerar sjukdomen, den botar den sällan
Vid den hypofysberoende formen är trilostan förstahandsval i Sverige. Läkemedlet hämmar ett enzym i binjuren och sänker därmed kortisolproduktionen. Hunden får tabletter dagligen, ofta livet ut, och dosen justeras utifrån kontrollprover som tas tätt i början och sedan ett par gånger om året.
Törst och urinmängd brukar minska inom några veckor. Pälsen tar betydligt längre tid, ofta tre till sex månader, och en del hundar får aldrig tillbaka exakt samma pälskvalitet som förut.
Vid binjuretumör är kirurgi det enda som kan bota, men ingreppet är avancerat och görs bara på specialistklinik. Är hunden gammal eller har andra sjukdomar behandlas den ofta medicinskt i stället, med samma typ av läkemedel som vid hypofysberoende sjukdom.
Den viktigaste risken att känna till är överbehandling. Sjunker kortisolet för lågt blir hunden slö, kräks och slutar äta. Då ska medicineringen pausas och veterinär kontaktas samma dag, inte nästa vecka.
Vad som händer om ingenting görs
Att avstå behandling på en äldre hund kan låta rimligt, särskilt om symtomen känns hanterbara. Kortisolet arbetar dock vidare under ytan. Blodtrycket stiger, muskelmassan minskar, immunförsvaret försvagas och risken för blodproppar ökar. Hundar med obehandlad sjukdom drabbas ofta av envisa urinvägsinfektioner, dålig sårläkning och i vissa fall diabetes, eftersom höga kortisolnivåer motverkar insulinets effekt.
Hur allvarligt obehandlad hyperkortisolism är syns tydligt i humandata. En svensk registerstudie av 534 patienter från perioden 1987 till 2010, redovisad via ResearchWeb VGR, visar att obehandlade patienter hade mindre än 50 procents överlevnad efter fem år, med hjärtinfarkt och stroke som vanligaste dödsorsak. Hundar och människor delar samma hormonsystem, och konsekvenserna av kroniskt förhöjt kortisol följer samma mönster i båda arterna.
Med behandling ser bilden helt annorlunda ut. Många hundar lever flera år med god livskvalitet efter diagnos, och det som avgör är oftast hur tidigt sjukdomen upptäcktes och hur noga uppföljningen sköts.
Det här bör du göra om du känner igen hunden
Börjar du mäta något, mät vattnet. Det är den billigaste och mest tillförlitliga informationen du kan ta med dig till veterinären, och den kostar dig ett mätglas och ett dygn. Skriv ner mängden i tre dagar i rad, tillsammans med hundens vikt, så har veterinären ett konkret underlag i stället för en uppskattning.
Har hunden nyligen fått kortison mot klåda, allergi eller ledbesvär, säg det innan några prover tas. Iatrogent cushings syndrom ser identiskt ut i undersökningsrummet men kräver rakt motsatt behandling, och den informationen sparar både tid och pengar.
Är hunden gammal och du tvekar om det är värt att utreda: en utredning ger dig också svaret om det är något annat, som njursjukdom eller diabetes, som ligger bakom törsten. Alla tre tillstånden ger samma symtom vid vattenskålen, och alla tre går att göra något åt.